Ska vi försöka ta och sortera ut dem?

Det viktigaste den här året – sett till inför VM 2010 – är ju att Ingurland har en målvakt att lita på. I VM snurrade de runt på alla keeprar och funderade ett tag på att knyta en slips i ribban som sista utpost. Nu har de Joe Hart – en av världens absolut bästa målvakter. Det lär inte bli aktuellt att slänga in Norwich John Ruddy. Den tryggheten saknar de flesta lagen i EM.

Förbundskapten Roy Hodgson väljer att ”peta” Rio Ferdinand från EM. Om han vill spela en back som garanterat håller hela turneringen så ska han förstås kolla åt ett annat håll. Beslutet är ändå kontroversiellt efter Terry-gate – men Hodgson väljer att fria fram till domstolen säger sitt, och när en spelare håller just Terry-klass så tror jag att världens alla förbundskaptener hade gjort samma val.

Där jag befinner mig just nu – på möte med Premier League - så gick det ett sus när Michael Carrick ställdes utanför truppen – ja, till och med på ”reservlistan” saknas han. Det var fel, Roy.

Samtidigt så satsar Roy på tre av sina gamla Liverpoolspelare – Downing, Johnson och Carroll. Det där riskerar Roy att få kritik för (inte minst den förstnämde, om ni frågar ). Samtidigt förklarade den gamle managerlegendaren Alan Curbishley precis för Nunstedt-Bloggen att det är en otacksam roll att vara i Roys kläder:

- Premier League är en fantastisk liga och attraherar världens bästa fotbollspelare. Samtidigt gör det jobbet så mycket svårare för förbundskaptenen. Om du kollar på startelvorna i Premier Leaguelagen så är 35 procent av dem engelsmän. Ta bort fem procent som är för gamla. Och minst 5 procent som är för svaga. Då är det inte många spelare kvar att satsa på och studera, säger Alan.

Som dock glädjs över att wonder kid Oxlade-Chamberlain är med, engelsmännen älskar verkligen att ha med en ung joker med hopp om att förändra en matchbild.

Vad ska man då ge britterna för tips?

Många väljer att arkubusera deras möjligheter – men glöm då inte bort att Englands B-lag spelade ut Sveriges A-lag för ett halvår sedan, även om det råkade vara en så kallad vanlig landskamp.

Jag håller laget som tvåa i gruppen efter Frankrike – med en röd bullet bredvid de Tre Lejonen.

Den Engelska Truppen:       

Joe Hart, Man City.
Rob Green, West Ham.
John Ruddy, Norwich.   

Glen Johnson, Liverpool.
Joleon Lescott, Man City.
Gary Cahill, Chelsea.
Ashley Cole, Chelsea.
Phil Jones, Man United.
John Terry, Chelsea.
Leighton Baines, Everton.

Frank Lampard, Chelsea.
Scott Parker, Tottenham.
Ashley Young, Man United.
Theo Walcott, Arsenal.
Stewart Downing, Liverpool.
Alex Oxlade-Chamberlain, Arsenal.
Steven Gerrard, Liverpool - KAPTEN.
Gareth Barry. Man City.
James Milner, Man City.
Wayne Rooney, Man United.

Jermain Defoe, Tottenham.

Danny Welbeck, Man United.

Andy Carroll, Liverpool.

Ok.

Det här var den SJUKASTE avslutningen på en liga som jag har upplevt.

Kanske den knäppaste säsongen överlag.

Troligen ett blogginlägg så svagt att Hurtig kommer att hämta de elakaste barnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbaren från Kalmarunionen för att jaga iväg mig från denna bloggportal.

Men man måste våga för att vinna.

Och det är väl just det som City pysslat med denna säsong.

Har varit håll-i-gång (underskattat ord) på redaktionen idag: Viasat har säkrat Premier League i ytterligare 3 år, vilket gör att det rullar det bästa från Ingurland i (minst) 4 år framöver.

Jag gillar ju den där serien.

Har jobbat stenhårt med ligan. Bodde i England och var reporter på 90-talet; fortsatte med Premier League-redaktörande på 2000-talet, och har i dag ett jobb där vi på olika plattformar sänder ut alla 380 matcher per säsong.

I jobbet ingår också att skaka tass med själva bucklan med jämna mellanrum – Premier League brukar göra det där högtidligt, och placerar inte sällan bucklan i något häftig lokal. Jag har varit på middagar i National History Museum och Westminster Abbey – och nästa vecka är det Kensington Palace som står som värd för middagen. Känns som att de fångar in allt The Beatles har sjungit om.

Återkommer om en rapport om det där!

Onsdagkväll, på plats i Globen, bland blågula mössor och hattar, eller den där klassiska jofa-hjälmen i papp, folkligt och utsålt, om än inte fullsatt, det gapade en hel del röda stolar.

NUNSTEDT FRIAR: Tre Kronor har en vass line i Zetterberg, Franzén och Eriksson. Jag gillar Erik Karlsson. När spelet kör fast så känns det ganska enkelt att trampa i gång för att få upp det till den nivån som krävs. Det här laget slår Tyskland även med magsjuka.

NUNSTEDT FÄLLER: Det slarvas för mycket. Jag har fortfarande inte sett detta Tre Kronor ställas på ordentligt prov under VM. De puckar som Fasth fick släppa in kändes onödiga – och det bjöds faktiskt på fler chanser. Mot Tyskland går det givetvis att tappa pucken – och avsluta ett suveränt Box Play med att slappna av och släppa in en puck med sekunden kvar av perioden. Men redan nu på fredag är det en helt annan nivå som krävs. Ryssland i Globen. Däremot är jag inte orolig; allt det jag skrev nu känner spelarna själva till.

Kvällens största jubel?

Det bjöds på riktigt fint spel mellan varven Viktor Stålbergs 3-1-mål var tjusigt. Och när Zäta trollade med sin teknik så var Globenpubliken med. Men kvällens spontanjubel och varmaste applåder kom i ett så kallat ”commersial break”: Peter ”Foppa” Forsberg inzoomad på läktarplats. Där behövs ingen ”clap-your-hands”-jingle, direkt.

Bäst? Ja, du…klackarna och deras tifo, kanske?

Det var en hafsig match utan direkt struktur.

Det är synd att säga att det är Bangura-klass på AIK:s anfallare. Obolo har en bit kvar till sitt omtalade Obolo-rykte och Crespo hade jag plockat ut före halvtid, om jag stått där i Alms kostym. Nu låter man ju ovanligt gnällig men det var inte så mycket som imponerade i DIF heller; Ceesay var en säkerhetsrisk och keeper Tommi Vaiho har bekymmer att färga i blåränderna.

Det var på något sätt symptomatiskt för matchen att det blev 1-1 efter att Pedersen smällt in ett självmål i slutminuterna.

Kändes rättvist med 1-1, båda lagen kan betydligt bättre.

Fotnot: Måste hitta ett bra program för att behandla bilder – någon som har ett bra tips? Det ser förbannat tråkigt ut så här.

Fotnot II: Satt bakom AIK:s bänk. Spanade in blogg-kollega Jonas Dahlquist. Såg ut att vara i bra form. Slapp vara bengal- och knallskotts-reporter den här kvällen.

Fotnot III: Morsade på Ugandas förbundskapten före avspark. På plats för att specialstudera Martin Mutumba. Den senare gjorde ingen vidare match. Men jag sa till herr Förbundskaptenen att Martin gjort en stark säsongsinledning i AIK, det tyckte jag att han skulle veta.

Fotnot IIII: Sprang in i förre bloggdirektör Viktor Barth-Kroon. Han sa att han mådde bra men hans ögon avslöjade att han saknade Café. Det sköna livet; gå till redaktionen, skoja lite med Kyhlén, öppna några kuvert med roliga inbjudningar, kivas lite med Nunstedt-Bloggen, rusa till plenisalen för att recensera Göran Häglunds vårdprogram, ta en Tip Top med rotertvåan Mathias Nordgren…Jaja, hoppas pojken har det bra.

Fotnot IIIII: Lämnar det här nu. Men återkommer i morgon. Funderar på att se Tre Kronor-Tyskland. Fylla ut lite plats i Globen. Återkommer om det!

Sen var det ju dags för Niclas Kindvall att agera rotertvåa till Nunstedt-Bloggen- och jovisst, det gick ju strålande när han väl skrev – Niclas trodde att det här med bloggande var lika med en ”årsrapport”, likt en höna som låg och fulvärpte på sina ägg så höll den gode Kindvall inne med sina tankar, han kunde mitt i en mening avbryta sitt skrivande för att åka till Donetsk, köpa en lägenhet i stans gamla kommunistkvarter, måla den kolsvart och sen spela Nick Cave baklänges samtidigt som han brände sina underarmar med rött stearin och ylade som en varulv. Sen åkte han hem och och avslutade sitt blogginlägg. Om vi räknar antalet ord så är Niclas Sveriges i särklass bäst betalde bloggare genom tiderna.

Kindvall har nu svarat: Hörru Nuder! Tror jag fick totalt 300 spänn. Helt klart fall av betalning efter prestation.

NunstedtBloggen-analys: Svar efter 3 dagar. Rekord! Jag vädrar comeback!

… Viasat Hockeys boss Richard Segeborn.

Mvh PNT.

LA KINGS?!

Åtta i grundserien – och underdog om någon.

De har ju inte lyckats sedan Wayne Gretzky var i klubben.

Då var Los Angeles format till en basketboll – men Gretzky lyckades pumpa upp hockeyintresset rejält genom att leda Kings till Stanley Cupfinal. Hans flytt från Edmonton var extremt kontroversiell. Det fanns politiker som förmådde få den kanadensiska regeringen att stoppa den. Gretzky svarade med att ta Kings till slutspel – där de inledde med att spöa Edmonton…

Utan Wayne hade det knappast poppat upp ytterligare två lag i Kalifornien (Anaheim och San José).

I Nordamerika hoppas man nu på något som de flesta trodde var omöjligt:

En final mellan de två olika kusterna, rivalstäderna, olika livsstilarna - New York Rangers vs Los Angeles Kings.

Det vore – om något – en sjuhelsickes häftig final.

”It ain´t over until the fat lady sings”, fritt översatt ”Det är inte över förrän tjockisen sjungit klart sin aria i operan” (alltså – ta inte något i förskott, för allting kan hända).

Och jo visst; det var rätt många som sa att ”Chelsea är chanslöst” och att ”det här vänder Real Madrid” efter först semifinalfajterna i Champions Leauge. Men jag menar fortfarande – som jag skrev efter derbyfesten senast – att City & Kompany säkrade ligan efter sin nick mot United.

Det finns ingen anledning att ändra på det.

Men helsicke vilken sjuk säsong det var i Premier League. Igen.

Mest sensationellt är nästan Tottehhams fall (jag vet att Spurs-fans menar att det här är standard, men strunt samma): Capello han inte få sparken innan folket, spelarna, ALLA sjöng ut Harry Redknapps namn som ny förbundskapten – och sen dess är väl Spurs ligans sämsta lag. Arsenal var ”ett krislag” – men nu ser de ut att knipa en plats i Champions League. Nykomlingarna Swansea och Norwich klarar sig med lätt kvar i ligan medans Liverpool har en kramp svårare än Niklas Kulti.

Det har varit sjukt underhållande; man vill att ligan ska starta redan innan den har slutat.